Eländige Catullus, sluta vara galen
Lämna bakom dig det som du har förlorat.
En gång i tiden lyste solen klart för dig.
Då gick du ofta dit flickan ledde dig
Då var hon älskad av mig, så mycket som ingen ska älskas
Då var tillvaron full av lycka
Då var du villig och hon var inte ovillig
I sanning lyste solen klart för dig.
Nu vill hon inte längre. Du också oduglige, sluta upp att vilja!
Följ inte efter den som flyr och lev inte eländig
uthärda i stället med starkt sinne, stå ut!
Adjö flicka! Nu är Catullus obeveklig.
Han kommer inte att söka dig, inte heller
kommer han att tigga någonting av dig.
Men du kommer att lida, när ingen frågar efter dig.
Ve dig brottsliga! Vilket liv väntar dig?
Vem ska nu gå till dig? För vem ska din skönhet synas?
Vem ska du nu älska? Vems ska du sägas vara?
Vem ska du kyssa? Vems läppar ska du bita?
Men du Catullus, minns vad du har sagt och håll ditt ord!

Miser Catulle, desinas ineptire,
et quod vides perisse perditum ducas.
Fulsere quondam candidi tibi soles,
cum ventitabas quo puella ducebat
amata nobis quantum amabitur nulla.
Ibi illa multa cum iocosa fiebant,
quae tu volebas nec puella nolebat,
fulsere vere candidi tibi soles.
Nunc iam illa non vult: tu quoque impotens noli,
nec quae fugit sectare, nec miser vive,
sed obstinata mente perfer, obdura.
Vale puella, iam Catullus obdurat,
nec te requiret nec rogabit invitam.
At tu dolebis, cum rogaberis nulla.
Scelesta, uae te, quae tibi manet uita?
Quis nunc te adibit? cui videberis bella?
Quem nunc amabis? Cuius esse diceris?
Quem basiabis? Cui labella mordebis?
At tu, Catulle, destinatus obdura.