Sirmio, du pärla bland öar och halvöar,
du som Neptunus bär i sina båda skepnader,
i klara sjöar och på det öde havet,
hur glad är jag inte att se dig.
Jag kan knappt tro att jag nyss lämnat Thynien och Bityniens
slätter och ser dig i säkerhet.
Vad kan var lyckligare än när bekymren löses upp
och själen lägger ned sin börda och vi,
trötta av mödor i främmande land, kommer hem
till vår härd och får vila i vår efterlängtade säng?
Jo, detta, detta som ensamt är tillräckligt för sådan glädje.
Hell dig, o ljuva Sirmio, och gläds med din herre,
gläd dig, du de lydiska vågornas sjö:
skratta allt det gapskratt som finns hemma.

Paene insularum, Sirmio, Insularumque
ocelle, quascumque in liquentibus stagnis
marique vasto fert uterque neptunus,
quam te libenter quamque laetus inviso,
vix mi ipse credens Thyniam atque Bithynos
liquisse campos et videre te in tuto.
O quid solutis est beatius curis,
cum mens onus reponit, ac peregrino
labore fessi venimus larem ad nostrum,
desideratoque acquiescimus lecto?
Hoc est quod unum est pro laboribus tantis.
Salve, o venusta Sirmio, atque ero gaude
gaudente; vosque, o Lydiae lacus undae,
ridete quidquid est dome cachinnorum.