Sörj, Amoriner och Venusar
och vad finns kvar av ömma män,
min flickas sparv har dött,
sparven, hennes hjärtas ögonsten
älskad högre än synen självt

Ty den var honungssöt och kände henne
likt en flicka känner sin moder,
och ville inte lämna hennes sköte,
såsom han flög än hit än dit och
kvittrade för sin gudinna,
så flyger han nu den dystra färd
varifrån ingen återvänder

Må du förgås, fördömda mörker av Dis!
du slukare av vackra ting!
en så vacker fågel du har stulit,
O avskyvärda illdåd! O ömklingsvärda sparv!
det ligger dig till last,
att hennes ögon, sorgset svullna, är röda utav gråt.

Lugete, o Veneres Cupidinesque,
et quantum est hominum venustiorum:
passer mortuus est meae puellae,
passer, deliciae meae puellae,
quem plus illa oculis suis amabat.
nam mellitus erat suamque norat
ipsam tam bene quam puella matrem,
nec sese a gremio illius movebat,
sed circumsiliens modo huc modo illuc
ad solam dominam usque pipiabat.
qui nunc it per iter tenebricosum
illuc, unde negant redire quemquam.
at vobis male sit, malae tenebrae
Orci, quae omnia bella devoratis:
tam bellum mihi passerem abstulistis
o factum male! o miselle passer!
tua nunc opera meae puellae
flendo turgiduli rubent ocelli.